Nu ni mina, typ 12 läsare, orkar jag inte bry mig längre.
För fyra månader sedan fick jag reda att jag var gravid. Supprise.
Jag var i vecka 1-2 ( enligt läkare 3-4 ). Jag började misstänka att jag kunde vara gravid för att jag var lätt illamående om vart annat. Fick reda på att jag blev gravid den 1:a juni, två dagar innan jag fyllde 20 år. Alltså var jag i vecka två vid det här laget. Jag sa till E att jag var fundersam på att jag var gravid. Logiken kändes ju halvdan, hade slutat med pillrerna för en månad sedan, mitt första uppehåll på 5 år. För att sedan byta piller men hann aldrig dit när jag hade tiden. Vi gick å köpte ett graviditetstest och sedan öl för att dricka på balkongen. Skrattade lite grann om att "tänk om" men tanken på att det kunde vara så, kändes väldigt overkligt. Väl hemma tog jag testet. Väntade dom längsta tre minuterna i mitt liv. Flinade fortf, var fortfarande övertygad om att det skulle vara negativt. Kommer ut från toaletten, Emil tittar på mig. Tror inte det gick att läsa. Säger sedan: det är positivt.. jag är gravid. Efter den stunden vändes allt upp och ned. Hela mitt liv gjorde helt omslag. Jag visste att Emil inte var redo för barn riktigt än. Det trodde jag väl inte att jag heller var. Kanske om ett år, men redan? Veckorna gick, jag berättade för några vänner, några dagar senare berättade jag för min mamma också, det var det bästa valet jag gjort. Vi satt inne på paus, jag berättade att jag var gravid. Hon hade känt det på sig. Precis som alla andra sa hon att tänk igenom ekonomin, om ni är redo osv. Men behåller ni stöttar jag till 100 procent. Hon gick efter  ett tag och ringde sedan och sa : Elin, det kanske lät som det var mest bara negativt. Men behåller ni kommer jag bli väldigt glad också. Detta var stunden då så himla mycket släppte från mina axlar. Månaderna, veckorna som kom var tuffa. Först skulle beslutet tas, behålla eller inte. Sedan kräktes jag, eller mådde illa konstant i 2 månader. Åt max en gång per dag. Tyckte inte om att äta. Min kropp förändrades. midjan försvann och jag kunde inte låta bli att fundera på att barnet var bara några cm å ändå kändes det så fruktansvärt mycket. Jag grät, hade panik attacker. Försökte lugna ner mig själv, ville inte stressa barnet också.. Moderinstinkten satte in direkt, även dom små sakerna. Saker som att jag aldrig körde för fort, tog risker, försökte komma över min fobi för fåglar, och lyckades rätt bra faktiskt. Veckorna gick, jag började må bättre men även beslutet behövdes tas. Behålla eller inte. Jag var rätt inställd på att behålla redan från början. Jag kände ju en helt annan kontakt än vad E gjorde. Men även jag började tveka på om det var rätt tillfälle. Vi bestämde oss för att gå till en psykolog, någon utomstående person. få prata av oss lite. Men en psykolog ska mer bara leda samtalet, inte ställa sig på någon sida, right? Men det gjorde denna kvinna, såg på Emil att han blev obekväm, eftersom han ställde sig på "min" sida. Nu låter det som att Emil aldrig övervägde om han ville behålla. Det gjorde han. Men denna gång vann logiken istället för hjärtat för honom. Påväg därifrån så säger han ; Elin, jag tror inte jag är redo för detta än. Hade tidigare sagt till E att allt jag ville ha var ett svar. Ett ja eller nej och där var det. Jag visste att E skulle stanna ändå om jag ville behålla. Men jag sa det att det är bättre att vi väntar på att vi båda är redo, kanske har ett mer stabilt förhållande och Ekonomi också. Tanken på att jag kunde ha legat här nu i soffan med en liten bebismage är både skrämmande och något jag saknar. Fram tills bara för ett tag sedan så har bara tankarna varit positiv om aborten. Att det var rätt val. Vilket jag visserligen fortfarande tycker.. Typ. Som ni vet är jag och E inte tillsammans längre, vi pratar inte ens längre. Så pass illa blev det. Så det är nog rätt val. Jag älskar att leva för stunden, men vet att det aldrig skulle gått med ett barn i bilden. Men när jag ser barn som är väldigt små, eller barnen på förskolan. Deras mammor och pappor, kärleken till deras barn. Det är då  jag får en klump i magen. Tanken på att om 5 månader kunde det varit jag som satt där med ett spädbarn. Det skrämmer livet ur mig men får mig på samma gång att bryta ihop totalt ibland. Framförallt nu på senare tid. Jag visste namnen, vilka namn jag ville ha, mellan namn. Allt. Jag tror fortfarande att det är rätt val den större delen av tiden. Men ibland, framföallt senaste veckorna, blir det lite för verkligt ibland. Det hade blivit en blond och blåögd liten Ebba eller Leo. Självklart kommer chansen igen, med någon som blir för livet och svaret är ; jaa, vi ska bli föräldrar! Redan från början.

What is the point, with all this time just to find there is nothing here between us?

Har vart sjuk så mycket den senaste tiden, jag är såå less på sjukhus. Huvva.
Spenderat en dag i Övik igår tillsammans med Mimmi, mysigt värre.
Har absolut inget vettigt att skriva, så ska nog lägga ner nu, dra på mig kläder, smink och vandra till jobbet

Hade turen att få ha en helkväll med min fina Frida igår. Först vin / öl på tapas, sen halvsprang till TC och kom in vip och gratis tack vare Christoffer. Drack några drinkar, prövade bla "orgasm" som, om jag inte minns helt fel, bestod av kahlua(?), baylis och vodka. Den var inte helt fel vill jag lova, en awsome orgasm helt enkelt! Mohah!
Snackade med massa härligt folk, okända som kända för oss. Mycket skitsnack som bara jag och Frida kan prata om.

Tackar för en helkväll med Frida!

Jag är så arg! Om jag nu hade orkat känna efter hade jag kastat något hårt i väggen. Så arg är jag egentligen.
Så jääävla respektlöst, så dumt, korkat! Men det är bra, nu vet jag vart jag har dig.
Trodde aldrig det om dig, trodde man kunde lita på dig.
Nä usch och fy!

Idag har jag :
- Träffat Frida på jobbet
- Gick vidare till nästa jobb
- Förbannat mig över att det gick så jävla dåligt
- Förbannat mig över ord som sades till varann
- Sagt hej då till världens finaste med vetandet att det tar nog ett tag innan vi säger hej igen.
- Gått på promenad med min fina Emelie.
- Kommit hem och ska nu städa och äta mat.

Puss

Har länge funderat på om jag ska skriva detta inlägg nu. Men tänker att om det nu hjälper, kanske det är lika bra?
Min morfar Göte har gått bort, i förrgår. Jag hade ingen närmare kontakt med honom men det är klart, han är ju ändå min morfar hur man och vrider på det. Ovanpå det så har jag och Emil, som ni vet flyttat isär. Det tär nog mer på mig än jag vill inse. Jag vet att det var det bästa för oss. Vi försökte vara vänner, kunna prata med varann. Men det blev svårt att hålla det på en vänsklaplig nivå. Vi träffades för snart ett år sedan och höll ihop sen dess. Vi har aldrig bara varit vänner. Klart det komplicerar det hela. Sen även att det kanske är för tidigt. Men hade nog räknat med att ha E i mitt liv på ett eller annat sätt. Men sen när det inte blev så blev det som mer eller mindre kaos i huvudet på mig. Ska jag vara ärlig skrämmer det skiten ur mig att vara ensam. Jag hatar att sova ensam i lägenheten. Jag hatar att allt som  en gång var hans ställe i soffan inte längre används och jag vet inte vad jag ska göra av alla känslor. Känner att hälften av mig vill bara stänga ner alla känslor som jag har en tendens att göra när jag inte orkar mer. Men den andra delen av mig vet att det bara hjälper ett tag och under den tiden är jag som en zombi, går knappt att få kontakt med mig och jag vill känna. Finns inget som skrämmer mig mer än att inte känna något längre. Men känner att det vore jävligt skönt ibland. Får väl se vilken sida som vinner.

I can't give any more,
So now I'm giving up.
'Cause nothing's ever good enough.

Igår blev en utekväll med Emelie och Mia.
En mycket trevlig kväll måste jag säga på all star.
Träffade massor med nytt folk, minns lite halvdant vad som hände under kvällen.
Utelåst från lägenheten, men det löste sig.

Gick till Emelie imorrse och alla berättade det om dom minns kvällen. Tillsammans har vi nu plusat ihop bilder från kvällen. Ikväll var jag på droskan med mamma mfl. Sedan kom Mimmi, Dennis och deras två kompisar hit. Men det var helt dött på stan ( dom kom hit för bilarna, men he fanns fan inga bilar) så dom åkte hem igen och jag for med Emelie till hennes mor med chips och COLA, oj vad jag saknat cola idag. Såg filmen "bad teacher" och den var rätt rolig endå. Justin timberlake vart mindre och mindre attraktiv under filmen. Toffeljävel.

Nu är jag hemma iallafall. Tänkte väl försöka kanske typ... inte... Men det vore ju bra om jag städade klart garderoben och rensade tvätt... Vi ser ju hur det går.

Nu spelas Hoobastanks låt " good enough " i bakgrunden, så det kör jag på ikväll.

Puss

Någon sa till mig : För att få ordning i ditt liv, börja med att få ordning runt omkring dig.

Så det är vad jag gör just nu, städar allt, alla lådor, garderoben, sorterar tvätt.
Kanske gör det hela övergången lättare. För just nu känner jag inte riktigt igen mig själv.
Försöker hitta igen mig själv i att säga min lägenhet ist för vår.
Jag istället för vi.
Jag istället för oss.

Försöka få struktur på att det är bara mig nu. Den jag har i slutet är mig själv och ingen aning.
Alla beslut är nu mina.

So.. Here we are.

Så, igår lämnade jag av Emil på tågstationen. Han klev som så många gånger på tåget till Lidköping.
Denna gång kommer han inte tillbaka.. Inte på ett tag iallafall. Det känns tomt i lägenheten.
Det känns tomt på hans sida av sängen. Det känns tomt att komma hem utan honom i soffan eller veta att han kommer hem från jobbet snart. Jag fyller garderoben med mina kläder, där hans kläder brukade ligga.
Jag hittade hans tröja på golvet, den luktar honom. Det känns konstigt att det är det enda som är kvar här av honom förutom minnet av honom. Jag tror jag egentligen fortfarande tror att han kommer hem snart. Men hans hem är nu i Lidköping, han börjar jobba imorgon och jag har ingen aning om när jag ser honom igen. Det skrämmer mig.

På samma gång har jag inte längre något att oroa mig över förutom just mig själv, mina problem och mina tankar. Det är rätt skönt. Jag gör vad jag  vill, går vart jag vill utan att säga vart. Jag vet att han har det underbart i Lidköping och det gör mig glad. Jag har underbara arbetskollegor, underbara vänner och underbar familj som jag vet finns där om det skulle vara något. Men just nu vill jag bara vara själv. Städa min garderob, städa min lägenhet och få lite ordning i mitt liv.

Men oj vad jag älskade/älskar honom. Usch vad jag saknar honom. Men det är bäst såhär i nuläget, det vet jag. Ska bara övertyga mitt hjärta om det också.

Someday, somehow we are gonna make it alright but not right now..

För ganska snart ett år sedan hittade jag kärleken i turkiet. Tre månader efter flyttade vi ihop och vår resa tillsammans har vart en berg och dalbana kan man väl minst sagt säga. Nu har vi iallafall bestämt oss för att flytta isär, 86 mil ifrån varann. Varför spelar inte så stor roll egentligen men vi har bestämt oss att det är bättre att göra något åt saken nu än att vänta på att helvetet ska braka lös på riktigt så vi knappt kan se på varann mer. Bättre att flytta nu, jobba på det på håll och låta det gro. Vi sa från början : antingen går det, eller så går det inte. Man lever bara en gång, vi chansade. Ibland blir det tyvärr inte som planerat. Vet att detta kommer bli en otroligt tung tid i mitt liv. Men jag har underbara vänner runt omkring mig och jag har trots allt en pojkvän fortfarande, lite längre bort bara. Jag vet å andra sidan att det är bäst på detta sätt och det glädjer mig verkligen att det var ett gemensamt beslut. I det stora hela tror jag det kommer bli bra!

Puss

For now I play the game
I'm waiting for your move
But I gotta say, that I never lose..

Idag är en dag som tynger mitt hjärta, idag lämnar min vän Isabel Mannberg Umeå för sista gången på ett år. Hon åker till sthlm, turkiet, sthlm och sedan USA ett år. Jag tror att än så länge känns det helt okej eftersom hon kommer tillbaka till Sverige innan USA så vi hinner höras, men känns himla trist. Ett år, hur mycket hinner inte hända på ett år? Om jag bara tittar tillbaka på mitt liv för ett år sedan, så har det hänt fruktansvärt mycket.
Isabel träffade jag första dagen på gymnasiet. Helt olika människor var vi men endå så lika. Helt olika intressen, men hittade snabbt till varann. Från början såg jag på Isabel som väldigt iskall, en fin vän, men ingen jag skulle komma nära. Tills den dagen vi satt utanför N4 på dragonskolan och hon släpper in mig på livet för första gången. Detta var gången jag insåg att vi skulle hiita en djupare relation. Vår relation har vart upp och ner genom åren, men jag är helt övertygad om att vi är föralltid. Så hejdå kära vän, tuur att det finns skype! Kommer sakna dig!


I samma stund tänker jag på dom vänner jag har, nya som gamla. Jag skulle säga som så att går jag ut på krogen känner jag ganska många där, alltid någon. Många av dom ytliga men trevliga att hänga med. Sen har jag dom vännerna som jag alltid har där, som jag aldrig skulle klara mig utan.

Emma Törnlund
Vi har vart vänner i.. jag vet inte hur många år. Men åren har flytit på, vi har genomgått allt med varann. Vi har aldrig varit ovänner, var väl less på varann efter Brighton, men självklart hittade vi tillbaka. Vi kan sitta i timmar och prata, bara prata. Om allt och inget! Vi är ett sådant där jobbigt par som avslutar varandras meningar. Jag vet alltid var jag har Emma och vet att jag kan prata om verkligen allt med henne. Vet inte riktigt vad mer jag ska säga. För mig är hon närmare än vän, hon är familj.

Mimmi Hägglund
I 13 år har vi nu kännt varann. Även vi har vart ovänner åt om vart annat. Men en gång, då var vi riktigt sur på varann. Anledningen minns jag inte men jag minns att jag var deppig den perioden, grät ofta. Det gjorde hon med. Till och med Mimmis mamma grät. Mimmis familj såg jag i många år som min andra familj och gör väl egentligen det fortfarande. Vi hinner inte träffas alls så ofta längre, men håller ändå kontakten väl mellan oss och förhoppningsvis kommer vi kunna börja träffas mer framöver!

Elina Nyström.
Vi gick i parallelklass i många år, men inte förren vi skulle till Ghana, eller snarare innan dom skulle komma hit som vi började umgås mer. Vi har alltid roligt tillsammans, båda kan lägga lika urkorkade kommentarer och kan skratta åt det hur länge som helst!

Frida Öhgren.
En av de senaste tillskottet i min vänskara. Vi träffades genom jobbet, såg det väl egentligen aldrig som att vi skulle börja ses privat också. Men ju mer jag lärde känna henne, började jag inse hur lik vi är varann på så många sett. Hur skönt det är att prata om sex helt öppet. Jag minns det första hon sa som jag tyckte att hon var hur skön som helst ; killen som sitter där borta, han har jag haft trekant med. Jag skrattade men kunde samtidigt inte låta bli att le åt att det där hade lika gärna kommit ur min mun. Sen kan hon vara betydligt mer grov i orden än vad jag är, men det är vad jag tycker om med henne. Sen är hon någon jag ser upp till, hon är rakt på sak och det är inte mycket mer med det. Hon står upp för sig själv i alla väder och tar ingen skit.

Emelie Sylin
Här har vi en tjej som jag ALDRIG såg mig själv umgås med. Hon var den där dryga bruden i klassrummet. Om jag ska vara ärlig minns jag inte första gången jag umgicks med henne utanför skolan. Men jag minns första gången jag insåg vilken fin människa hon var. Åselemarkanden förra året. Vi hade huur kul som helst, och det har vi fortfarande när vi är med varann. Vi kanske inte står jättenära varann men vi kommer bra överens i alla väder och vet båda att vi kan prata med varann, så känner jag iallafall. Jag är övertygad om att vi kommer bli närmare varann med åren, det har hänt mycket på ett år.

Dags att skriva av sig lite.

De senaste veckorna har vart väldigt upp och ned för både mig och E. Hela vårt liv vändes upp och ned kan man väl lugnt säga och en del svåra beslut låg framför oss. Framförallt ett speciellt. Men nu har vi kommit fram till ett beslut. Om det känns rätt? Ja, så rätt det nu kan kännas. Det känns riktigt tugnt, men å andra sidan så vet jag att det är rätt beslut i nuläget.

Vårt förhållande har vart tufft den senaste tiden. Mycket beroende på ovissheten. Igår kändes allt jävligt tugnt men efter att ha pratat i två timmar kändes allt genast bättre. Känns som att vi kom fram till något iallafall och nu känns allt mycket ljusare.

Vad gäller henne, så bryr jag mig inte så mycket länge men kunde inte låta bli att läsa det där inlägget.
Vi var vänner länge, det funkade inte.
Du vet lika väl som vi att det aldrig kommer ha någon slags relation igen.
Vet därför inte varför man känner att man behöver höra av sig vare sig det handlar om en pensel eller liknande.
Det var inget att brusa upp för, egentligen.
 Vad hon sa fanns det säkert en anledning bakom.
Hon har mer rätt att känna så mot dig än vad jag har.
Spelar ingen roll om det var för två år sedan eller om det var när vi var 10 eller om det var igår.
Det spelar ingen roll.
Hon kommer alltid känna såhär mot henne. Det förstår jag. 
Tycker bara att det är kanske lika bra att hålla det på en nivå så man kan hälsa på stan och inte mycket mer därtill?
Som du säger, vi är vuxna människor. Det är bara acc att vi inte är vänner längre och aldrig mer kommer bli.
 

Jag vet, usch va jag är sämst på att uppdatera. Men jag har verkligen inget intressant att säga!
Jag jobbar, korta pass förvisso för det mesta, men dagarna försvinner ju som. Denna vecka jobbar jag 6 dagar.
Men iallafall, förutom jobb är jag mycket hemma med min man och försöker endå hänga med vad vännerna håller på med. Men ska träffa Emelie ikväll och förhoppningsvis hitta på något spännande med tjejorna i helgen.

Jaa som sagt.. Har inte så mycket mer att berätta. inte bloggmatrial iaf. Vet inte vilka som läser min blogg om jag ska vara ärlig.

Nu ska jag äta min kebab som är kvar sen igår, sen träffa Emelie kanske?

Puss

Jag är såå tacksam för mina fina vänner som jag vet kommer finnas där vad än det blir av det hela.

Jag hade en underbar midsommar tillsammans med Emil, pappa, Nina, Viktor, Anna, Sara och Fredrik. Man har som fått en bra liten extra familj där på sidan. Annars blev det inte mycket av helgen. Igår åt jag efterlängtad tzatsiki, idag åkte jag på ÖB tillsammans med Emelie, sedan hem igen. Himla sugen på att inreda lite här hemma. Men om endå pengarna räckte till! Men nu jobbar ju äntligen älsklingen så förhoppningsvis kan man så smått börja inreda lite grann här hemma. Himla sugen på att åka på Ikea också!..

Nej nu ska jag kila iväg till mamma, har turen att bli bjuden på mat idag medan E jobbar.
Var förbi på SF idag å lämnade hans matlåda, han var så söt i sina kläder. Dessutom såg han ut att ha läget under kontroll. Är så stolt!

Nej nu måste jag springa! Puss