Richard

 Tankarna kring Richard snurrar i huvudet på mig som en jävla torktummlare. Tänker på gången jag tittade honom i ögonen och sa " I'll be right back, I promies, Really!" Han talar inte, men hans ögon, hans blick sa som att " I wish I could believe you.." Jag kom tillbaka då. Han ler inte, skrattar inte, visar inga känslor egentligen, förrutom ögonen. Jag önskar mer än allt annat att jag kunnat ta hem honom. Men det är inte som om jag kan ta honom. Det enda jag skulle kunnat gjort är att sätta honom på ett hem här i Sverige. Visst är det bättre för honom. Men det känns ju inte bra heller. Plus att jag är för ung för att ens ta med ett barn, adoptera.
Vad händer med Richard när han blir vuxen? Han kommer ju inte få bo kvar på barnhemmet. Och jag är tveksam att dom ens har hem för barn/vuxna i hans situation om jag ska vara ärlig. Ska dom skicka ut honom på gatan?
Tankarna gör mig snart galen. Känner att jag inte orkar psykiskt att bära det inom mig längre. Så jag skriver det här. Mina tankar leder mig ingenstans, dom kommer inte finna svar åt mig. Men det är svårt att inte tänka på honom. Fy fan för hans mamma, fy fan.. Orkar inte tänka på det mer..


Idag har jag vart med Isabel och A på stan. Gjorde lite ärenden, okej, Belle gjorde ärenden, vi hängde på. Kollade lite på kläder men jag tror vi alla var lika oengegerade egentligen ;p

Ikväll blire Olles eller pipes med Bella och Anders som det ser ut i nuläget. Någon annan som ska dit kanske?

Så, nu är det två dagar kvar av praktiken. Kommer faktiskt sakna klassen. Så kul att sitta där som "vuxen" och på samma gång kunna gå till deras nivå när det behövs ur ett pedagogisk perspektiv. Sen även kunna se klassen och på något vis placera barnen där man tror att dom kommer vara i framtiden osv.





a few years back. When life was so easy, I thought. But now, that I'm older, I realize, It was not..