All the things I still remember
Summers never looked the same
Years go by and time just seems to fly
But the memories remain
In the middle of September
We still play out in the rain
Nothing to lose but everything to gain
Reflecting now how things could've been
It was worth it in the end


Vet att headern är borta. Försökte göra något coolt, misslyckades, nu orkar jag inte fixa. Bajs!

Det snurrar mycket i mitt huvud nu. Har ju blogg jäveln för att få att skriva om mig egentligen.
Så tänkte att ni kunde få höra något som faktiskt inte är så ytligt.

Funderar på hur vi som människor fungerar i jobbiga situationer, hur vi reagerar, beter sig och varför.
Förut grät jag, gjorde något i någon timme, grät igen osv osv i några dagar.
Nu för tiden så fort tanken slår mig angående något jobbigt, slår jag bort det. Känner ingenting. Det är en jätte konstig känsla. Den är bara helt tom, det finns bara inte. Däremot kan jag gråta mer åt en film eller en serie än vad jag vanligtvis hade gjort. Sen efter några veckor kan det komma en dag då jag bryter ihop. Men allt som oftast sätter jag på en mask och endast de som står mig riktigt nära kan ibland se att det är något som är fel.
Jag pratar oftast inte om det. Väljer jag att göra det så visar jag inte vad jag känner. Kan väl dock bero på att jag inte känner något alls egentligen så finns väl kanske inte mycket känslor att visa.

Vissa lägger sig ner, gråter, gråter och gråter och orkar inte göra något på flera dagar.
Vissa pratar ut om det och mår sedan bättre.
Vissa bär omkring på sin hemlighet och försöker bearbeta det hela
Vissa förväntar sig bara det värsta livet kan kasta på dig. På så sätt blir man inte ledsen eller besviken
Vissa tror jag bara ger upp.

Detta blev ett långt inlägg. Men det var skönt. Kanske ska göra en ny blogg med bara vardagliga tankar..
Vad tror ni om det?