I want you so much more then I should..

So.. Here we are.

Så, igår lämnade jag av Emil på tågstationen. Han klev som så många gånger på tåget till Lidköping.
Denna gång kommer han inte tillbaka.. Inte på ett tag iallafall. Det känns tomt i lägenheten.
Det känns tomt på hans sida av sängen. Det känns tomt att komma hem utan honom i soffan eller veta att han kommer hem från jobbet snart. Jag fyller garderoben med mina kläder, där hans kläder brukade ligga.
Jag hittade hans tröja på golvet, den luktar honom. Det känns konstigt att det är det enda som är kvar här av honom förutom minnet av honom. Jag tror jag egentligen fortfarande tror att han kommer hem snart. Men hans hem är nu i Lidköping, han börjar jobba imorgon och jag har ingen aning om när jag ser honom igen. Det skrämmer mig.

På samma gång har jag inte längre något att oroa mig över förutom just mig själv, mina problem och mina tankar. Det är rätt skönt. Jag gör vad jag  vill, går vart jag vill utan att säga vart. Jag vet att han har det underbart i Lidköping och det gör mig glad. Jag har underbara arbetskollegor, underbara vänner och underbar familj som jag vet finns där om det skulle vara något. Men just nu vill jag bara vara själv. Städa min garderob, städa min lägenhet och få lite ordning i mitt liv.

Men oj vad jag älskade/älskar honom. Usch vad jag saknar honom. Men det är bäst såhär i nuläget, det vet jag. Ska bara övertyga mitt hjärta om det också.