There is so much I left behind..
Har länge funderat på om jag ska skriva detta inlägg nu. Men tänker att om det nu hjälper, kanske det är lika bra?
Min morfar Göte har gått bort, i förrgår. Jag hade ingen närmare kontakt med honom men det är klart, han är ju ändå min morfar hur man och vrider på det. Ovanpå det så har jag och Emil, som ni vet flyttat isär. Det tär nog mer på mig än jag vill inse. Jag vet att det var det bästa för oss. Vi försökte vara vänner, kunna prata med varann. Men det blev svårt att hålla det på en vänsklaplig nivå. Vi träffades för snart ett år sedan och höll ihop sen dess. Vi har aldrig bara varit vänner. Klart det komplicerar det hela. Sen även att det kanske är för tidigt. Men hade nog räknat med att ha E i mitt liv på ett eller annat sätt. Men sen när det inte blev så blev det som mer eller mindre kaos i huvudet på mig. Ska jag vara ärlig skrämmer det skiten ur mig att vara ensam. Jag hatar att sova ensam i lägenheten. Jag hatar att allt som en gång var hans ställe i soffan inte längre används och jag vet inte vad jag ska göra av alla känslor. Känner att hälften av mig vill bara stänga ner alla känslor som jag har en tendens att göra när jag inte orkar mer. Men den andra delen av mig vet att det bara hjälper ett tag och under den tiden är jag som en zombi, går knappt att få kontakt med mig och jag vill känna. Finns inget som skrämmer mig mer än att inte känna något längre. Men känner att det vore jävligt skönt ibland. Får väl se vilken sida som vinner.
Min morfar Göte har gått bort, i förrgår. Jag hade ingen närmare kontakt med honom men det är klart, han är ju ändå min morfar hur man och vrider på det. Ovanpå det så har jag och Emil, som ni vet flyttat isär. Det tär nog mer på mig än jag vill inse. Jag vet att det var det bästa för oss. Vi försökte vara vänner, kunna prata med varann. Men det blev svårt att hålla det på en vänsklaplig nivå. Vi träffades för snart ett år sedan och höll ihop sen dess. Vi har aldrig bara varit vänner. Klart det komplicerar det hela. Sen även att det kanske är för tidigt. Men hade nog räknat med att ha E i mitt liv på ett eller annat sätt. Men sen när det inte blev så blev det som mer eller mindre kaos i huvudet på mig. Ska jag vara ärlig skrämmer det skiten ur mig att vara ensam. Jag hatar att sova ensam i lägenheten. Jag hatar att allt som en gång var hans ställe i soffan inte längre används och jag vet inte vad jag ska göra av alla känslor. Känner att hälften av mig vill bara stänga ner alla känslor som jag har en tendens att göra när jag inte orkar mer. Men den andra delen av mig vet att det bara hjälper ett tag och under den tiden är jag som en zombi, går knappt att få kontakt med mig och jag vill känna. Finns inget som skrämmer mig mer än att inte känna något längre. Men känner att det vore jävligt skönt ibland. Får väl se vilken sida som vinner.
Kommentarer
Postat av: Smile
Tycker synd om dig elin. Jag hoppas du nånstans kommer till ro med dig själv och dina tankar. Sen är det så att människor kommer in i ens liv av en orsak och försvinner också av en. Man måste bara lära sig av dom och minnas det bästa. Men sen så måste detta inte vara ett slut, ta de lungt några månader. Saker kan ändra sig. (ja vet inget om något du o han har pratat om eller varit med om, men jag såg en gång en lycka i dina ögon och en harmoni jag inte sett hos dig på många år när ja mötte dig på frasses för huuuuur länge som helst sen med honom, så något speciellt var han nog) / peace karro
Trackback
