Ibland slår tanken mig om hur fort man växte upp. När jag började 1:an gick jag omkring i mina högklackade skor, översminkad osv osv. Men det känns som om de tre åren, framförallt det senaste året kändes mer som en evighet än något annat. Det känns som att från att ha vart barn skulle mn växa upp såå fort! Började jobba i 1:an, jobbade hela gymnasiet. Kombinerade med det skola. Fick tvinga mig själv igenom de senaste året och inte långt ifrån att kugga skolan. Men läste upp ämnen och klarade mig bara bra tillslut. Fick känna hur det var att få sitt hjärta krossat och krossa någon annans hjärta. Veta hur det känns att vara på botten och lärt mig att klättra upp igen. Fått reda på vilka mina verkliga vänner är, träffat nytt folk. Lärt mig att leva med en annan människa. Lärt mig att knuffa undan de som ärrat mig från tidigare. Lärt mig betala räkningar och veta hur det är att alltid ha något att göra. Påväg till jobbet ringa överallt och fixa med annat, sköta jobbet på bästa sätt för att sedan komma hem och ta hand om sitt förhållande och hem på bästa sätt. Ibland kan jag ångra att jag hade så jävla bråttom att växa upp. Men det känns samtidigt som att jag gjort allt man ska ha gjort. Man lever bara en gång, right?