Har på senaste tiden tänkt på det här med förhållanden. Inte att jag vill ha ett, utan vad jag vill få ut av mitt nästa förhållande. Mina tidigare förhållanden har varit väldigt olika men ändå så lika. Följande har jag konstaterat : Säga en sak, mena en annan. Gång på gång sägs detta vara en typisk tjejgrej. Säga "gör som du vill" = Du kommer ångra det. Varför inte bara säga nej om man tycker det är en dålig ide. Om jag frågar min respektive eller tvärtom. Varför inte bara ge ett svar direkt istället för nå jävla krimskrams? Vad gör det för nytta, egentligen? Är det att du vill att han/hon ska tänka ut det själv. MEN LÄGG NEEER!! Om denne har frågat dig angående vad du tycker, för att den vill veta, varför inte ge det du tycker då? Tycker då denne att du har fel får dom väl säga det så får man prata ut om det hela, det kallas kommunikation har jag hört. Svartsjuka. Att man är svartsjuk är väl inte helt ovanligt. Sen finns det ju vissa gränser. Tror att lite svartsjuka kan vara bra för förhållandet. Kanske man känner sig lite mer uppskattad då, vad vet jag. Men jag vet följande att denna svartsjuka kan gå över en viss gräns då det inte är gulligt längre. Så vart kommer då svartsjukan ifrån? Klart att jag kan ju provicera fram denna svartsjuka, tro mig jag har gjort det ett antal gånger. Ofta inte på flit, Men extremt korkat och man lär sig av sina misstag, eller hur var det? Sedan tror jag att det måste finnas en viss osäkerhet på sig själv för att framkalla denna svartsjuka. Känner man att man själv har tendensen att kunna vara otrogen eller liknande, så tror jag att det gör så man lättare blir svartsjuk också i samma veva. Inget liv förutom sin respektive, även kallat toffel i vissa sammanhang. Att bara anpassa sig efter sin respektive köper jag inte. Bara vara med flickvännen eller pojkvännen. Finns för många som tappar i princip alla sina vänner i samma veva som förhållandet. Sen gör dom slut ( ja inte alltid, men oftast så blir det tyvärr så ) å vad har man då egentligen? Är det då man ska komma krypandes tillbaka till dessa vänner som man inte hängt med på vad som hänt i deras liv de senaste halvåret förutom dess statusuppdateringar på facebook. Eller ska man försöka umgås med de vänner man skapat med sin respektive? Jag vet inte hur mycket jag kan uttrycka mig om detta med tanke på att jag gjort exakt samma misstag när jag var 15. Jag hade tur å fick tillbaka de vänner som jag verkligen behövde och jag har lärt mig av det förhållandet. Nej, är det inte bättre att man har liv åt olika håll, man får väl träffas varje kväll istället, som min älskade vän Emma och hennes pojkvän gjort de senaste 4 åren. Men för dom har det aldrig varit nu ska jag hem å vara med pojkvännen/flickvännen, utan det har snarare varit så "jag tar natt bussen istället. Missar jag den går jag". Det är så det ska vara, om ni frågar mig. Detta är bara av få punkter men mina axlar gör ont nu. Jag har lärt mig av mina förhållanden. Kanske är jag nu lite för väl rädd om mitt eget hjärta och låter inte någon komma riktigt nära längre. Drar mig fort tillbaka och så fort det blir lite för nära drar jag mig hellre undan än att få känslor för denne person. Så ska det inte vara heller. Men har väl fattat det att jag måste tro på något som heter "föralltid" på riktigt, att det faktiskt finns. Har sett för mycket skit, otrogenhet, falska människor för att kunna tro det i nuläget. Men när jag hittar den personen, så kommer de problemen inte vara problem längre. Hoppas jag. Men ännu är jag ung, hela livet framför mig och trivs himla bra med hur det är nu faktiskt. Puss