Nu ni mina, typ 12 läsare, orkar jag inte bry mig längre.
För fyra månader sedan fick jag reda att jag var gravid. Supprise.
Jag var i vecka 1-2 ( enligt läkare 3-4 ). Jag började misstänka att jag kunde vara gravid för att jag var lätt illamående om vart annat. Fick reda på att jag blev gravid den 1:a juni, två dagar innan jag fyllde 20 år. Alltså var jag i vecka två vid det här laget. Jag sa till E att jag var fundersam på att jag var gravid. Logiken kändes ju halvdan, hade slutat med pillrerna för en månad sedan, mitt första uppehåll på 5 år. För att sedan byta piller men hann aldrig dit när jag hade tiden. Vi gick å köpte ett graviditetstest och sedan öl för att dricka på balkongen. Skrattade lite grann om att "tänk om" men tanken på att det kunde vara så, kändes väldigt overkligt. Väl hemma tog jag testet. Väntade dom längsta tre minuterna i mitt liv. Flinade fortf, var fortfarande övertygad om att det skulle vara negativt. Kommer ut från toaletten, Emil tittar på mig. Tror inte det gick att läsa. Säger sedan: det är positivt.. jag är gravid. Efter den stunden vändes allt upp och ned. Hela mitt liv gjorde helt omslag. Jag visste att Emil inte var redo för barn riktigt än. Det trodde jag väl inte att jag heller var. Kanske om ett år, men redan? Veckorna gick, jag berättade för några vänner, några dagar senare berättade jag för min mamma också, det var det bästa valet jag gjort. Vi satt inne på paus, jag berättade att jag var gravid. Hon hade känt det på sig. Precis som alla andra sa hon att tänk igenom ekonomin, om ni är redo osv. Men behåller ni stöttar jag till 100 procent. Hon gick efter  ett tag och ringde sedan och sa : Elin, det kanske lät som det var mest bara negativt. Men behåller ni kommer jag bli väldigt glad också. Detta var stunden då så himla mycket släppte från mina axlar. Månaderna, veckorna som kom var tuffa. Först skulle beslutet tas, behålla eller inte. Sedan kräktes jag, eller mådde illa konstant i 2 månader. Åt max en gång per dag. Tyckte inte om att äta. Min kropp förändrades. midjan försvann och jag kunde inte låta bli att fundera på att barnet var bara några cm å ändå kändes det så fruktansvärt mycket. Jag grät, hade panik attacker. Försökte lugna ner mig själv, ville inte stressa barnet också.. Moderinstinkten satte in direkt, även dom små sakerna. Saker som att jag aldrig körde för fort, tog risker, försökte komma över min fobi för fåglar, och lyckades rätt bra faktiskt. Veckorna gick, jag började må bättre men även beslutet behövdes tas. Behålla eller inte. Jag var rätt inställd på att behålla redan från början. Jag kände ju en helt annan kontakt än vad E gjorde. Men även jag började tveka på om det var rätt tillfälle. Vi bestämde oss för att gå till en psykolog, någon utomstående person. få prata av oss lite. Men en psykolog ska mer bara leda samtalet, inte ställa sig på någon sida, right? Men det gjorde denna kvinna, såg på Emil att han blev obekväm, eftersom han ställde sig på "min" sida. Nu låter det som att Emil aldrig övervägde om han ville behålla. Det gjorde han. Men denna gång vann logiken istället för hjärtat för honom. Påväg därifrån så säger han ; Elin, jag tror inte jag är redo för detta än. Hade tidigare sagt till E att allt jag ville ha var ett svar. Ett ja eller nej och där var det. Jag visste att E skulle stanna ändå om jag ville behålla. Men jag sa det att det är bättre att vi väntar på att vi båda är redo, kanske har ett mer stabilt förhållande och Ekonomi också. Tanken på att jag kunde ha legat här nu i soffan med en liten bebismage är både skrämmande och något jag saknar. Fram tills bara för ett tag sedan så har bara tankarna varit positiv om aborten. Att det var rätt val. Vilket jag visserligen fortfarande tycker.. Typ. Som ni vet är jag och E inte tillsammans längre, vi pratar inte ens längre. Så pass illa blev det. Så det är nog rätt val. Jag älskar att leva för stunden, men vet att det aldrig skulle gått med ett barn i bilden. Men när jag ser barn som är väldigt små, eller barnen på förskolan. Deras mammor och pappor, kärleken till deras barn. Det är då  jag får en klump i magen. Tanken på att om 5 månader kunde det varit jag som satt där med ett spädbarn. Det skrämmer livet ur mig men får mig på samma gång att bryta ihop totalt ibland. Framförallt nu på senare tid. Jag visste namnen, vilka namn jag ville ha, mellan namn. Allt. Jag tror fortfarande att det är rätt val den större delen av tiden. Men ibland, framföallt senaste veckorna, blir det lite för verkligt ibland. Det hade blivit en blond och blåögd liten Ebba eller Leo. Självklart kommer chansen igen, med någon som blir för livet och svaret är ; jaa, vi ska bli föräldrar! Redan från början.